2014-06-19 23:02 #0 av: MissFlisan

Separations ångest!

Om några veckor kommer jag behöva lämna personer som under de senaste åren har betytt så fruktansvärt mycket för mig, personer som vet allt om mig och som har funnits där för mig i vått och tort, personer som jag har varit så fruktansvärt arg på, som jag skrikigt på och inte alls kunnat förstå. Men det är också samma personer som har stannat kvar som hjälpt mig på bästa sätt, fått mig att se på livet ur ett annat perspektiv, som hjälpt mig att få mitt liv tillbaka och som hjälpt mig till dit jag är idag. Det är personer som har lärt mig att man kan ha en konflikt sedan lösa den och gå vidare. Det är personer som har funnits för mig i de svåraste stunder och i de bästa stunder, det är personer som har gett mig en enorm trygghet.

Jag har vetat hela tiden att någon gång kommer denna dag jag tvingas gå vidare, tvingas släppa taget, släppa min trygghet och min lilla bubbla. Jag har vetat det hela tiden, men jag har förträngt dagen eftersom jag intet vetat hur jag ska klara av den, jag har tänkt att “den dagen den sorgen” Och nu är det snart den dagen och den sorgen.

Jag har vetat hela tiden att den trygga bubbla jag levt i inte skulle vara för evigt, men även om jag vetat så har jag inte tagit in det, jag har vetat att dessa trygga, fantastiska personer är personer som jag kommer tvingas lämna när det är dags för mig att gå vidare, även om jag vetat det så har jag inte velat tänka på det, inte ta in det.

Jag försöker påminna mig om att även om jag ska lämna stor del av min trygghet snart så är det mycket som kommer vara sig likt, jag har kvar min lägenhet, mitt umgänge här i stan, jag kommer kunna träffa mina Finja vänner fast på andra sätt, jag har min praktik, jag har skolan till hösten, jag kommer med största sannolikhet att träffa Rutan flera ggr i månaden och vi kommer hitta på saker, jag kommer att träffa Simon då och då, jag kommer fortfarande att ha kontakt med min terapeut och med coacherna  och behandlingshemmet finns bar ett telefonsamtal bort. Jag ska alltså inte bryta med dem helt nu, inte än antagligen inte förens om långtid och då har jag kanske redan gått vidare och tänker att denna separation inte är så hemsk. Mäniskor kommer och går och när det är dags för mig att släppa taget om personalen så har jag kanske träffat andra fantastiska personer. Jag får inte heller glömma mina fina vänner som jag mer och mer vet finns där för mig.

Jag försöker kombinera att distrahera mig, aktivera mig och att vara närvarade i och acceptera mina separations ångest, jag försöker ta mig igenom rädslan och ovisshetet, jag försöker stå ut genom att åka i väg och träffa vänner, kolla på en skräckfilm så att jag glömmer allt runt om kring mig, jag försöker göra fint runt om kring och jag försöker ta hand om mina sårbarheter så gott jag kan. Det är svårt nu men jag KAN OCH DET GÅR!!