Annons:
Etiketttankar-om-livet-med-diagnoser-skriva-av-sig-och-vad-du-vill
Läst 486 ggr
MissFlisan
2014-08-17 21:20

Att lära sig att leva på sig själv.

När jag var yngre så tänkte jag att bara jag får jobb så blir allt bra, eller bara jag flyttar hemifrån så blir allt bra, eller bara jag flyttar till Sölvesborg och börjar på folkhögskola så blir allt bra. Något jag ofta tänkte var också att bara jag får umgås med den personen så blir allt bra för det är bara hon som kan rädda mig och få mig att må bra.

I trean på gymnasiet så tänkte om kompis till mig jobba som Au pair och jag kom på att det ska ju jag med göra! Jag mådde SÅ bra när jag kom på det. För då var ju mitt liv löst liksom, jag skulle få jobb, komma i hemifrån, bli vuxen och allt skulle bli toppen! Så jag började jobba stenhårt för att det skulle bli så och jag intalade mig själv att det skulle gå bra även om jag satt i stol. Tyvärr så fungerade det inte för mig eftersom alla hus där hade massa trappor upp och de hittade ingen familj som fungerade. När jag fick reda på att de inte gick så gick min värld under ett tag.

Så efter gymnasiet så bodde jag kvar hos mamma och fick jobb som elev assistent, första veckan var jag jätteglad över jobbet och det fungerade bra. Tyvärr så löste de inte mitt liv bara jag fick jobb eftersom jag fortfarande hade med mig själv och det var ju mig själv jag inte orkade med. Så jag orkade jobba där i nästan ett halv år sedan gick det inte mer.

Sen ett år efter studenten så tänkte jag att folkhögskola var min grej. Jag hittade en utbildning i Sölvesborg, friskvård med spa och massage inriktning. Jag tänkte att nu löser sig livet. Jag ville flytta dit börja om på nytt, få en ny identitet och helst byta namn också. Väl där vantrivdes jag från första dagen och det blev inte bättre. Jag mådde så fruktansvärt dåligt så givetvis så löste sig inte livet där heller.

Så jakten på livet fortsatte och jag flyttade till Färgelanda och börja plugga folkhögskola igen. Där trivdes jag i och för sig väldigt bra och jag fick kompisar. Så livet fungerade helt okej så länge jag umgicks med kompisar. Men även där så hade jag ju med mig själv så inte heller de löste livet.

Genom åren så har jag också alltid haft olika extremt betydelsefulla personer för mig. Det har varit personer som jag tycker har förstått mig till hundratio procent och som jag har värdesatt väldigt högt. Ibland har jag tänkt att de är bara de personerna som kan få mig att må bra och bara jag för vara med dem så blir att bra. Visst kortsiktigt har det hjälpt mig att umgås med de personerna. Men ofta har de relationerna kostat mer än de smakat eftersom jag har tagit allt så personligt som dom har gjort som jag tolkar som ett svek. Jag har blivit så irriterad på personerna när de inte förstått mig i alla situationer som jag tycker att dom borde göra. Ofta när jag umgåtts med personerna så har jag blivit så nervös och det blir skitjobbigt och det går åt sjukt mycket energi åt att klara av situationen. Det har inte heller varit några jämställda relationer, jag har tyckt om dom mer än vad dom har tyckt om mig så det har blivit jobbigt för oss båda.

Nu har jag TACK OCH LOV blivit äldre och mer mogen och vet att det bara är jag som kan leva mitt liv, bara jag som kan göra en förändring om det är vad jag vill. Jag vet att livet inte löser sig bara jag flyttar dit, får de jobbet eller kommer in på den utbildningen. Jag vet också att jag inte vill leva mitt liv via någon annan, jag vill inte heller hänga upp livet på någon annan för då vet jag att jag inte kommer kunna må bra och jag kommer alltid bli besviken.

Jag mår nu mer mycket bättre, jag klarar av mig själv mycket bättre och vet att jag kommer ha med mig själv vad jag än gör och jag vet att det inte är omgivningen som har varit mitt problem utan jag vet att det är jag som varit mitt problem. Jag har jobbat sjukt hårt med mig själv och jag har kommit långt.

Något som jag får jobba med stenhårt med nästan varje dag är att inte hänga upp mitt liv på någon annan att inte tänka att det är bara hon som kan få mig att må bra och träffar jag inte henne så kommer jag inte må bra. Jag jobbar med det stenhårt och nu vet jag att jag aldrig kan må bra så länge jag lever via någon annan, jag vet att jag måste/vill leva på mig själv. Jag vet det och är på god väg!

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Annons:
Ann-Catrine
2014-08-18 23:00
#1

Mycket bra inlägg! Du är mycket starkare nu och vuxnare, så man ser helt enkelt som ur en vuxnes perspektiv.. Vi alla klarar av mer än vad vi tror. Jag tror mer &mer på mig själv och är både snäll & tacksam i mot mig själv. Lyssna på kroppen! Vad vill den i dag?! J o sova…Gör det då…Lyssna till ditt inre så får du ett lugn. Var så god du kan mot dig själv. För det finns ingen på hela jorden som är jag och det är underbart. Jag andvänder mycket av färdigheterna i DBT,som jag lärt mig.. Även här & nu..Som stärker. Får jag rekomendera dig MEDICINSK YOGA….Prova några gånger, det har jag gjort..Fantastisk underbart för själen…Kramar i massor Ann-Catrine.

-Nico-
2014-08-19 19:56
#2

Jag älskar dina inlägg, så välformulerade och bra! När jag läste det du skrivit tänkte jag att jag själv nog hängt upp livet på dbt och min terapeut. Utan den hjälpen skulle allt bara gå utför. Men är det kanske en bra sak att hänga upp sig på? Tycker ni att det är samma sak eller inte?

MissFlisan
2014-08-20 12:06
#3

Tack Nico! Jag förstår vad du menar och jag har med funderat på de där om jag hänger upp hela mitt liv på DBTn och vad är jag utan det? Jag har med funderat på om det är bra eftersom jag kan må dåligt och så börjar jag aktivt använda mig av en färdighet pch då börjar jag må bättre och anledningen till att jag börjar må bättre är typ för att just DBTn känns bekant och jag vet att de hjälper. Så det känns som om det är mer tanken på DBTn som hjälper ist för själva färdigheten. Tanken på DBTn och min terapeut blir en trygghet. Så jag vet inte om det är en bra grej för jag menar andra kan få trygghet av musik, av en hund eller av ett bad då kan vi väl få trygghet genom DBTn? Kanske?

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

MissFlisan
2014-08-20 12:06
#4

Tack Nico! Jag förstår vad du menar och jag har med funderat på de där om jag hänger upp hela mitt liv på DBTn och vad är jag utan det? Jag har med funderat på om det är bra eftersom jag kan må dåligt och så börjar jag aktivt använda mig av en färdighet pch då börjar jag må bättre och anledningen till att jag börjar må bättre är typ för att just DBTn känns bekant och jag vet att de hjälper. Så det känns som om det är mer tanken på DBTn som hjälper ist för själva färdigheten. Tanken på DBTn och min terapeut blir en trygghet. Så jag vet inte om det är en bra grej för jag menar andra kan få trygghet av musik, av en hund eller av ett bad då kan vi väl få trygghet genom DBTn? Kanske?

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

-Nico-
2014-08-22 20:18
#5

Jo det är svårt att säga, men det är väl värre att ha destruktiva saker som en trygghet.

Upp till toppen
Annons: