Annons:
Etikettdin-sjukdoms-historia
Läst 1053 ggr
MissFlisan
2014-04-13 17:48

Min historia

Jag började må dåligt när jag gick i femman. Det blev jobbigt med kompisar i skolan, mamma och pappa separerade, jag tvingades flytta varannan vecka i många år, jag kände mig otrygg och allt blev jobbigare och jobbigare. 

När jag gick i nian fick jag Anorexi och efter ett tag så började jag skada mig på andra sätt fysiskt. Jag fick hjälp för min ätstörning i några år och var också inlagd pga i tre månader. Sedan blev jag frisk från Anorexin, men mitt mående var inte bättre, så jag började på en öppen psyks mottagning och gick där i något år, det hjälpte för stunden att gå dit, men så fort min behandlare pratade om att avluta eftersom jag mådde bättre, så blev jag sämre igen…

Sedan flyttade (flydde) jag till Sölvesborg för att börja plugga friskvård på folkhögskola. Det mesta blev en katastrof de året. Vi bodde endast tre personer på internatet och de andra två började mobba ut mig. Jag fick inte vara med. I klassen hade jag lite kompisar, men jag mådde så dåligt att jag inte orkade en då och jag kunde inte se något positivt och jag trodde att alla egentligen hatade mig. Jag var jätte osäker…jag var också väldigt tvångsmässig vilket gjorde det svårare för mig.

Efter året i Sölvesborg så var jag 21 år och jag började plugga personlig utveckling på en annan folkhögskola. Det var ett betydligt större internat och vi bodde kanske 30 elever där. Där trivdes jag mycket bättre. Jag fick kompisar, det hände saker, vi hade fest och levde student liv. 

Det fungerade bra för mig när jag var med de andra, men så fort jag var själv så kom ångesten och jag fick total panik i min ensamhet, jag började ta överdosen och allmänt mixtra med mediciner. 

Under de året blev jag inlagd för första gången på vuxen psyk, jag var inlagd tre gånger de året.

Den första gången jag blev inlagd så fick jag höra talas om DBT. Jag hade aldrig hört det ordet förut. Men jag kollade upp det och tänkte att det verkade vara något för mig. Jag började kämpa för att få komma till ett behandlingshem eftersom jag kände att det var mitt enda alternativ. Jag hade gått i terapi i så många år men inget hade hjälpt. Jag kände att jag behövde hjälp från grunden och att bygga upp något. 

Ingen trodde att jag skulle få komma till ett behandlingshem eftersom jag inte var "sjuk"…Jag hade ju knappt lekat inne och knappt varit sjukskriven pga mitt dåliga mående. Men jag kände att jag måste få hjälp och att behandlingshem var det enda som skulle fungera för mig.

Så jag kollade upp alla behandlingshem med DBT och ringde till vart enda ställe. Jag skulle komma på besök på Segesholm, men sen så kom de på att jag var för gamal. 

Finjagården som jag tillslut hamnade på var inte alls mitt första val, för det skrämde mig att var från 18-50 år. Jag ville ju inte vara med psykiskt sjuka "tanter och gubbar" Dessutom så lät det som att man behövde vara jättesjuk för att få komma dit. 

Men jag ringde i alla fall till Finja och vi bestämde att jag skulle komma på besök. Jag sa att jag ville ha hjälp med min depression, ångest, självskadebeteende och resterna av min ätstörning. Efter mötet med dem så kände jag att detta var rätt ställe och att de skulle kunna hjälpa mig. 

Så jag började kriga för att få kommit hit och tillslut så fick jag det :)

precis två år senare efter att jag börjat leta efter behandlningshem så känner jag att detta var det bästa som kunde hände mig! Jag känner att detta har räddat mitt liv, jag har fått ett liv!!!

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Annons:
Upp till toppen
Annons: