2014-07-05 19:04 #0 av: MissFlisan

Nu har jag varit  på träningsläger i sex dagar och idag har vi vilodag.

Jag var på samma läger förra året och då tyckte jag att jag klarade av det helt okej. Men i år klarar jag av det sååå himla mycket bättre. Jag har inte fått panik en enga gång, bara på gränsen här om dagen när vi skulle i väg och cykla med efter några timmars vila där så var jag på banan igen.

Jag jobbar väldigt mycket med att acceptera verkligheten som den är att även om jag inte vill köra ett visst pass som vi har just nu så är det, de passet som gäller och det är bara så det är.

Jag tillåter inte heller någon behandla mig som skör och jag berättar inte hela mitt liv för folk eftersom det gör mig så sårbar och då göt jag mig skör eftersom det är lättare...

Igår skulle vi planera nästa veckas träning där vi själv kan lägga upp passen helt. Jag tycker sån planering är väldigt svårt när jag behöver tänka i flera led och få ihop allt och jag vill göra allt men det inte går. Så jag sa att "oj vad svårt det här är!!" men jag bad inte om hjälp utan jag bara sa det och det hjälpte mig att lugna ner mig lite och till slut så fick jag till det när jag fick accepterat att jag inte skulle hinna allt.

Även i andra situationer kan jag säga att "det här tycker jag är jätte svårt" och det händer faktiskt att de andra svarar att "det tycker jag med" och då förstår jag att det kan vara helt normalt att tycka att vissa saker är svåra. Tex så hörde jag en av ledarna som sa att hon inte riktigt vet vad hon ska äta till frukost eftersom det inte alls är saker som hon är van vid och att det därför är svårt att veta hur mkt man behöver äta. Precis så kände jag med de första dagarna!

Jag märker att jag kan delta mycket mer i det sociala men att jag inte vågar ta för mig så mycket som jag hade velat och att det blir väldigt svårt för mig i vissa situationer. Men då försöker jag tänka att det inte är konstigt att jag inte klarar av att ta för mig så mkt i alla situationer eftersom jag inte alls har gjort det förut och därför inte alls övat på det, men det går framåt och jag tar för mig mer och mer. Jag försöker tänka att de andra har kanske övat på de sociala situationerna i flera, flera år och jag har bara övat typ de senaste halvåret. Jag försöker tänka att det går så sjukt mkt bättre i år än förra året och att jag får vara nöjd med det och att det blir bättre och bättre. (själv validering)

Jag har under de kanske senaste 15 åren inte räknat mig själv som en fullvärdig person som har samma rättigheter som andra och känt att jag är mindre värd. Även om jag rent fysiskt har deltagit och tagit för mig så har jag invaliderat mig själv så himla mycket att jag inte kunnat ha kul och må bra. Jag har tex glömt bort i många situationer att jag får vara med och prata och delta och att jag också får närma mig personer. Det är så fortfarande men mycket mindre. Jag kan tex inte förstå hur folk kan bli tsm med varandra på läger, för jag ser inte ens om någon skulle vara intresserad av mig eller jag kan inte heller se hur jag skulle kunna bli intresserad av någon. Men jag försöker tänka att det där med förhållanden är svårare än kompisar och att jag får börja någonstans.