Annons:
Etikettfärdigheter-i-vardagen
Läst 305 ggr
MissFlisan
7/20/14, 9:04 PM

utskriven, det är nu det gäller!

Nu är jag utskriven efter att ha tillhört behandlingshemmet i över 1 år och 10 månader. Det är mycket svårare än jag trodde att det skulle vara…

Det är svårt att förstå hur jag ska kunna klara av det utan min trygghet. Även om jag inte har varit där särskilt mycket de senaste månaderna, så bara tanken på att jag inte får åka dit när jag vill, jag kan inte bara åka dit och äta och få lite sällskap om jag vill det. Jag kan inte tänka att "okej jag är ensam hemma idag men jag ska till behandlingshemmet på onsdag, så det är lugnt…"

Bara platsen behandlingshemmet ger mig trygghet. 

Jag tror mest det är tillhörigheten som är jobbigt, nu tillhör jag bara mig själv och allt är upp till mig.

Men jag försöker kolla fakta. Fakta är att jag får ringa behandlingshemmet när jag vill. Jag ska träffa coacherna en gång i veckan och min terapeut varannan vecka. Dessutom så är det klart att jag har fått kontaktperson och det är en av coacherna från behandlingshemmet som är det och vi ska ses tio timmar i månaden.

Så vad är egentligen skillnaden? Varför har jag sådan panik???!!!

Jag försöker tänka att bara för att jag har panik idag så betyder inte det att det alltid kommer att vara så. Jag ska försöka ta en dag i taget. Jag behöver verkligen försöka ta hand om mina sårbarheter, äta bra, återhämta och hitta balans på träningen.

Jag behöver öva på att stanna kvar i känslan och inte trycka bort den, jag försöker att acceptera känslan och inte fly från den. Men det är svårt för jag är så rädd. Rädd för att allt ska bli som innan jag fick hjälp med DBT och KBT.

Hur gör ni för att klara er och leva ist för att bara överleva?

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Annons:
-Nico-
7/20/14, 10:49 PM
#1

Jag har aldrig varit på behandlingshem, men kanske kan jag känna igen mig i känslan litegrann. Dels efter jag varit inlagd. All trygg personal är borta, ingen som kan lugna mig. Samtidigt hade jag ju min familj, så jag var ju inte helt ensam.

Kanske var det lite likt när jag slutade i dagvården. Efter att ha haft kunnig personal runt om mig, som såg till att jag åt var det lite svårt (eller ja, är fortfarande). Så fort jag inte blev kollad hela tiden, hade jag ingen ursäkt till ätstörningen att äta.

Men jag vet att du kommer klara dig. Kanske är det bara här, men du känns som en väldigt mogen, ansvarig, klok och stark person.

Såklart kan jag inte relatera riktigt, och jag kan tänka mig att det måste vara mycket svårare för dig än det var för mig. Men jag tror på dig!

Upp till toppen
Annons: