Jag är rädd för det mesta just nu. Jag är rädd för att jag mår sämre, jag är rädd för att inte klara av skolan, jag är rädd för att inte få några kompisar i klassen och jag är rädd för att glömma DBT!!

Separationen från behandlingshemmet är svår! Svårare än vad jag hade kunnat tänka mig. Tänk att bara lämna så betydelsefulla personer som har funnits i ens liv i två år. Deras vardag går vidare med nya patienter, men för mig är saknaden enorm.

Jag är också rädd för mitt nya liv. Skillnaden att leva på ett behandlingshem till att vara universitets student är stor!! Större än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig.

Rädslan gör mig så stressad och stressen gör mig sjuk kroppen och huvudet protesterar.

Det är svårt nu men på något vis så känns det lite bra, det känns bra att göra något annat med livet och det känns bra med nya utmaningar även om utmaningen är tusen gånger större än vad jag hade tänkt mig.

Vad har ni för erfarenhet av att bli utskriven från en institution och att klara sig i det verkliga livet?