När jag var barn så fick jag höra att tonårs perioden ofta är svår. Men jag hade aldrig kunnat gissa hur svår perioden faktiskt skulle bli och hur lång period som skulle vara så himla svår. Jag började väl egentligen att må dåligt redan när jag var tolv år, mamma och pappa separerade och skolan blev skit, detta var under en väldigt känslig period då jag tror att man är i stort behov av trygghet. När jag var 12-14 år var jag bra på att skratta, le och att prata så att folk inte skulle förstå hur jag mådde eftersom jag skämdes så, men egentligen ville jag bara tala om för alla hur det egentligen var men jag vågade inte. Jag tänkte att jag kunde ju inte både sitta i rullstol och må dåligt! För jag ville inte vara en "deprimerad handikappad". Efter år av hemskt dåligt mående så fick jag till slut Anorexi, egentligen tycker jag inte det är konstigt att jag fick det, jag tyckte jag såg hemsk ut och ville ändra mitt utseende, jag ville passa in och må bra igen och jag trodde att det var vägen till lycka. Dessutom så märkte jag att folk såg mig när jag inte åt och gick ner i vikt. Nu förstod folk att jag mådde dåligt och jag kunde sätta ord på det, eller egentligen kunde jag inte sätta ord på det för jag skyllde bara på att jag var tjock och att det var därför jag mådde dåligt. Men under perioden med Anorexi så vågade jag erkänna att jag mådde dåligt, för det kändes okej att ha Anorexi, för det var något alla kunde få även om man inte satt i rullstol, så det var okej. Jag fick hjälp för min ätstörningar och visst just den biten blev bättre, men jag började egentligen inte må bättre för det utan mitt dåliga mående tog sig i stället uttryck på andra vis istället och så fick jag hjälp med de nya problemet och då byttes symtomen bara ut mot något annat. Så höll det på i många år…

När jag var tonåring så grät mina kompisar över att dom satt i rullstol och jag tänkte "men seriöst skärp er, det är som det är och går inte att göra något åt det, acceptera läget" Jag trodde att jag hade accepterat det, men det hade jag inte, jag är säker på att Anorexin hade med en icke acceptans av min situation som rullstolsburen.

Nu är jag tack och lov inte varken 13 eller 15 längre, jag är snart 25 och det är jag evigt tacksam över! Jag har kommit långt, jag har börjat acceptera mig själv, jag har börjat leva på riktigt, jag har kämpat hårt och det har gett resultat. Jag har nog aldrig erkänt förut så här öppet för folk som inte känner mig att jag har haft Anorexi, men nu har jag kommit så långt att jag är beredd att berätta det. Jag skäms inte lika mycket över hur mitt liv har sett ut för jag har börjat komma till en acceptans av mig själv. Livet är absolut inte enkelt bara för att jag snart fyller 25, jag ringer fortfarande min familj och gråter över att tex skolan är så svår så att jag vill hoppa av och jag är fortfarande ledsen vissa helgen då jag inte har något särskilt planerat. Men jag mår tusen miljoner gånger bättre och jag är evigt tacksam över att inte behöva vara tonåring  igen!

Det jag vill säga med detta är, det blir bättre!! Även om livet alltid kommer att vara tufft så blir det bättre, en dag blir det bättre jag lovar!

Ni som kämpar mot livet svårigheter, fortsätt kämpa!