Jag måste börja med att säga att jag har faktiskt många färdigheter, jag klarar av väldigt mycket! Jag klarar av många olika besked, tex förra veckan så låg jag på sjukhus ett dygn och de vill operera mig akut för de sa att jag var jätte sjuk. Men precis innan jag skulle duscha för operation så hade de kollat fel och jag var tydligen frisk och fick åka hem dagen efter. Jag gick direkt från lunds sjukhus till skolan för att gå på en kurs.

Sedan har jag jobbat en hel del med ett arbete om Dyslexi och dagen innan jag hade redovisning så fick jag själv diagnosen Dyslexi efter en utredning hos en special pedagog. Jag har klarat av att gå från de liv jag levt de senaste åren till ett liv på universitet. De tre månaderna jag gått på universitetet har inte varit som jag hade tänkt mig att de skulle vara, jag såg fram emot att börja plugga igen och komma i gång, men det har varit en plåga mer eller mindre hela tiden.

Att skolan har varit så himla svår kan kanske bero på den Dyslexi som jag tydligen har. Jag har klarat av skolan de senaste månaderna, ett bevis på det är ju att jag fick VG på min tenta. Men även om jag har klarat av skolan, så känner jag nu att det här går inte mer, jag orkar inte, jag mår för dåligt av skolan. Jag klarar av skolan till priset av att jag inte mår bra och inte klarar av mina basic behov, alltså klarar jag inte av skolan. Jag kan inte plåga mig själv längre det går inte, jag kan inte, jag är helt slut! Jag har hållit ut länge eftersom jag inte vill att de jag gör mina arbeten ska bli drabbade, men nu gick de inte längre, min hjärna känns helt slut, jag klarar inte av att tänka och det låser sig totalt när jag ska försöka plugga, jag klarar inte av stressen och pressen jag upplever. Jag trodde att jag skulle klara av den här terminen eftersom jag inte har mycket kvar, men det gick inte en dag till. På redovisningen i veckan trodde jag att jag skulle svimma flera gången, redovisningen gick bra, men det är inte värt det.

Nu behöver jag i vilket fall som helst tänka om, jag kommer med största sannolikhet inte plugga till våren. Men vad vill jag göra i stället? Borde jag ägna våren åt tusen miljoner utredningar för att se om det är något som inte helt stämmer? Eller borde jag strunta i alla utredningar för att låta mig vara ovetande och bara försöka hitta de som fungerar för mig? Det jag dessutom är riktigt, riktigt rädd för är att de vill göra utredningar som passar in på folk med Ryggmärgsbråck, men jag tror att alla människor i bland uppvisar de symtom som är vanliga vid RMB och hur ska de kunna urskilja mina eventuella symtom, hur ska de veta om det beror på att jag blir stressad av att bli bedömt och att de då låser sig, hur ska de kunna bedöma om en eventuell svårighet beror på RMB eller för att jag under lång tid har haft andra svårigheter som kommer gå över när jag mår bättre igen? Tänker dem på att de ger personer en stämpel för livet som kanske inte ens stämmer?

Nu fram till jul behöver jag vila och börja ta hand om mig själv igen, men till våren måste de hända något. Kanske kan jag börja arbetsträna? kanske ska jag inte plugga? eller kanske att jag inte ska plugga just nu i alla fall.

Jag känner det inte som ett misslyckande att jag inte klarade av att plugga mer, nu har jag testat och det fungerade inte, jag får som sagt tänka om och testa något nytt. Jag är glad att jag testade att plugga och det ledde tex till en dyslexi utredning som kan förklara att de svårigheter jag upplevt i skolan och jag kan i framtiden få hjälp om jag tänker plugga igen så det är ju bra.

Men det känns lite som en identitetskris, men när jag släppt dyslexin och mina andra eventuella svårigheter och insett att oavsett vilka svårigheter jag nu har eller inte har så är jag samma person och jag har faktiskt massa kapacitet för jag har klarat av mycket och många motgångar i livet, jag kunde lagt mig ner och bara struntat i allt men det gör jag inte.